Aktuellt i kikaren

BOFINKEN

För ungefär trehundra år sedan trodde dåtidens fågelskådare att bara bofinkhonorna flyttade söderut under hösten eller åtminstone att hannar och honor levde skilda åt under vintern. Det tycktes så, eftersom bofinkhannen kunde anlända ett par-tre veckor före honan i mars-april.

Linné gav den därför, år 1758, det vetenskapliga namnet Fringilla coelebs, ”finken som lever i celibat” … utan maka alltså.

Bofink är ett gammalt, fint bevarat fågelnamn och fanns med redan i Svenska Akademiens Ordbok 1538. Troligen har artnamnet lånats in till svenskan från lågtyskans Bokvink eller möjligen det danska bogfinke.

Fink! Fink! Fink! Är ljudhärmande, onomatopoetiskt, efter bofinkens lockläte.

Och när man förr talade om att sitta i finkan eller att de gamla godsvagnarna på järnvägen, de med galler som fönsterglugg, kallades godsfinkor … så är detta faktiskt hämtat från fåglarnas värld!

Det var mycket vanligt att ha grönsiskor och bofinkar i bur i Sverige, åtminstone från 1300-talet och framåt.

I en gammal handling, från en domstol i Stockholm för över sexhundra år sedan, står det skrivet att den skyldige fick sitta inspärrad i ”siskeburen” på vatten och bröd. Sådana häkten kallades även ”finkeburar” och småningom kom talesättet att ”sitta i finkan”!

Text: Göran Andersson

Foto: Josefin Nilsson